Friday, December 15, 2006

Detta kanske kan hjälpa mig!

Jag fick ideen om att skriva om min mammas alkoholmissbruk tack vare att jag läste en liknande blogg. Jag vill alltså tacka tjejen som skriver på http://vuxetbarn.blogspot.com/ för ideen, och jag hoppas att det ska hjälpa att mig skriva av mig lite dystra tankar här, och jag hoppas innerligt att det har hjälp vuxetbarn med i livet! Vi två har någonting gemensamt -precis som så många andra har med oss. Tyvärr så är det någonting tråkigt som vi har gemensamt. Nämligen att vi är barn till alkoholister. Så därför valde jag att kalla mig "rosbarn" här på bloggen. Ros därav att jag vill för det första klargöra för alla som läser min blogg att min mamma kan vara som en ros ibland, och att det inte bara är alkoholist hon är. Hon har ett namn, en personlighet och en underbar insida -när hon inte dricker!
Men när hon dricker så vissnar rosen, och kvar blir barnet. Jag är alltså barnet! För det är så det känns ibland.
Ibland känns det som om jag måste vara "mamma" åt min mamma. Jag är både barn och mamma i ett. Ett komplett paket!
Att vara barn till en alkoholist är underbart, kärleksfull och jättebra -när hon inte dricker!
Jag hoppas att med tiden, medan jag skriver i bloggen att jag ska kunna må bättre och bättre allt eftersom. Just nu så måste jag erkänna som anonym till er anonyma läsare att jag inte alls, inte på långa vägar mår bra! Nej nej nej! Detta skulle jag aldrig i mitt liv erkänna för någon i min omgivning. De frågar ofta hur jag mår och hur saker och ting är, och jag svarar att jag mår "bara bra" med ett glatt ansträngt leende. Jag hymlar, ljuger och undanhåller sanningen för mina närmaste när de frågar hur jag mår. Men det tänker jag INTE göra här i min blogg! Jag tänker vara helt ärlig, från topp till tå om allt (förutom om mitt riktiga namn som jag inte ska nämna) Egentligen skulle jag kunna berätta för alla läsare vem jag är och vad jag heter på riktigt eftersom det är ju inte MITT fel att jag har en mamma som är alkoholist. Det är ju inte mitt val. Men det sopar vi under mattan så länge... Kanske om ett tag, när jag har skrivigt ett tag här i bloggen så ska jag berätta mitt riktiga namn. Den som läser får se!

Om jag nu ska vara 100% ärlig när jag skriver så har jag någonting att erkänna. Jag har ju redan ljugigt om en sak. Det finns EN person i mitt liv som jag skulle kunna erkänna för om jag mår dåligt -och det är min pojkvän! Det är faktiskt min pojkvän som får ta den största smällen när jag mår dåligt och är ledsen över att hon dricker. Jag tror inte att det är enkelt att vara förlovad med mig. Jag är ju ofta ledsen i ensamhet -tillsammans med honom, min pojkvän. Jag mår ofta dåligt, men för alla andra utåt sett så mår jag "bara bra". Men min pojkvän är förstående till viss del och han stödjer mig i motvind. Men han är trött på det, alltså att jag mår dåligt på grund av min mamma. Han är så trött på hennes beteende och hur hon får mig att må dåligt. Och om ni frågar mig...ja, jag är jättetrött på det såklart eftersom det drabbar mitt liv. Hon påverkar hur jag ska må i en vecka framåt. Har hon druckigt i en vecka, ja då mår jag dåligt i en vecka efter att hon har slutat dricka. Nu var de det där med ärligheten igen. JAG MÅR ALLTID DÅLIGT NÄR HON DRICKER för att säga sanningen. Det i sin tur påverkar min skola och studier, mitt förhållande med min älskling, mitt humör m.m. (listan kan göras lång)
Men som sakt, min pojkvän han stöttar mig i alla väder både när jag mår bra och dåligt. För jag kan må bra också, tro mig! Jag mår bra när inte hon dricker -och hon dricker inte alltid.
Min pojkvän har faktiskt egen erfarenhet av att vara ett "vuxet barn" eller "rosbarn" eller vad man nu vill kalla det. I alla fall, han har egen erfarenhet av att vara barn till en alkoholist eftersom hans pappa dricker. Han vet exakt vilka känslor och tankar som dyker upp ibland. Hans pappa är precis lika mycket alkoholist som min mamma är. Skillnaden mellan våra föräldrar är att hans pappa sitter i sin ensamhet helst ostörd och dricker utan att störa någon (förutom när han kör berusad på vägarna) medan min mamma blir som en annan person när hon har druckigt. Hon blir energisk, börjar ringa till människor, är högt och lågt, blir självisk, egoistisk och pratglad, FÖR pratglad. Just nu upptäckte jag hur svårt det var att beskriva henne när hon är full. Det är i alla fall hemsk, och man skulle aldrig kunna tro att hon är samma person nykter som berusad.

Jag ska också (i ärlighetens namn) erkänna att jag har mått så mycket sämra än vad jag gör nu. I början av sommaren så mådde jag så dåligt att jag bara låg hemma på soffan helt apatisk och bara lät dagarna flyga förbi för att jag inte hade ork till något annat. Jag skolkade ifrån skolan nästan varenda dag medan min pojkvän och mina klasskompisar bara kunde se på förvånat. När jag väl gick till skolan och gjorde prov var det mycket vanligt att jag fick MVG på proven jag hade. Men jag orkade inte gå dit så ofta och det hela slutade med att jag hoppade av den skolan. Inte var det så konstigt när jag bara låg hemma på soffan helt apatisk. Jag glömmer aldrig den dagen då jag hade legat hemma på soffan och inte hade gått utanför lägenheten på säkert över en vecka. Min pojkvän kom hem ifrån jobbet och hittade mig som vanligt i mjukisbyxor på soffan med en filt över mig medan det var säkert 20 grader utanför. Solen lyste utanför och fåglarna kvittrade. Det han gjorde då kommer jag aldrig att glömma. Han fick mig (som ett under) att gå ut i skogen för att känna solen, värmen och frisk luft. Först såklart så vägrade jag att följa med ut men han övertalade mig, och det kommer jag aldrig att glömma. Det var så skönt att bara komma ut och att känna den friska men ljumna vinden blåsa igenom håret på mig igen. Tänk dig själv att ha legat på en soffa i samma mjukisbyxor i en vecka mitt i sommaren. Då ÄR det underbart när man väl kommer ut igen. Det var så skönt att bara gå ut i naturen. Det tackar jag min pojkvän för!
Stort tack i övrigt till honom för att han orkar med mig när jag mår dåligt! Han har hjälp mig mycket att "komma tillbaka" och bli stark, eller i alla fall starkare! En till sak som har hjälp mig att må bättre är att jag har rest nyligen till Jamaica. En hyllning alltså till Jamaica, människor där och personen som följde med mig dit! Det har också bidragigt mycket till att jag ska kunna må bättre. När jag mådde som sämst så märkte jag också att jag blev väldigt blyg. Jag hade t.ex. mycket lätt för att bli generad och röd i ansiktet. Jag vågade nästan aldrig prata i klassen och hela lektioner kunde passera utan att jag sa ett enda ord i klassen (förutom till mina närmaste kompisar) Tillslut gick det så långt att jag blev röd i ansiktet över ingenting! Då menar jag verkligen över ingenting! Det var hemskt, fruktansvärt. För att slippa bli röd i ansiktet så struntade jag i att prata istället. Det var som en ond cirkel. Återigen så fanns min pojkvän där för att stödja mig. Vad mer kunde han göra?
Nu har jag mycket lättare för att prata och jag blir sällan röd i ansiktet. Men (det finns alltid ett "men") jag har märkt att jag ibland blir röd i ansiktet över ingenting när jag mår dåligt eller är ledsen. Oftast beror det på att mamma har druckigt. Oftast, men jag kan inte skylla ALLA mina problem på mammas alkoholberoende. Såklart har jag "vanliga" problem också som att bråka med pojkvännen, att pappa inte hör av sig så ofta, att mormor är sur ibland, att svärmor har det svårt ibland med hennes sjukdomar, att vänner sviker m.m.

Vad skönt det är att skriva av sig med alla mina problem, tankar och funderingar.
Men jag måste nog sluta skriva nu och gå och lägga mig.
Klockan är 04:17 exakt!

God natt och sov så gott!